Hanna Böhm

Konst kan både spegla samhället och förändra den. Hanna Böhm berättar om hur hon använder sitt konstnärskap för att skapa berättelser ur hennes perspektiv, men också för att engagera andra i viktiga frågor.

HANNA BÖHM, 25 ÅR
Uppvuxen i Gävle, bor i Stockholm.
Illustratör och serietecknare som startade en insamling för barnrättsorganisationen Majblomman. Jobbar även som kommunikatör på jämställdhetsorganisationen Maktsalongen.

Beräknad lästid: 15 minuter

Från en tidig ålder har konsten lockat Hanna Böhm, som har ritat så länge hon kan minnas. Ändå blev det natur som gymnasielinje och andra ämnen hon studerade på universitetet.
– Jag kände ”jag måste vara seriös, jag måste kunna ha ett jobb också”, så jag har inte pluggat någon konst alls, utan jag har läst litteraturvetenskap, retorik och journalistik. Den enda konsten jag har pluggat är att jag gick en manga-tecknarkurs på Medborgarskolan när jag var typ 10 år gammal. Det var skitkul! 

Redan då som 10-åring föddes drömmen om att bli serietecknare. I över sex år har Hanna frilansat som just det och som illustratör, medan hon har haft andra jobb.
– Jag försöker dela upp det 50/50 mellan dagjobb och hjärtejobb.

Sen snart tre år tillbaka jobbar Hanna som kommunikatör på jämställdhetsorganisationen Maktsalongen. Det har varit viktigt för henne att både som frilansare och anställd att ta jobb som är i linje med hennes värderingar.
– Jag kom på väldigt tidigt att jag kunde jobba med frågor jag brinner för, som feminism och antirasism, och har varit med i projekt eller tidningar som behandlar de frågorna. Jag har till exempel tecknat för tidskrifterna Bang och Ottar.

– Jag har gjort barnböcker också på Olika förlag som har lite samma fokus med mångfald och antirasism. Jag har mina egna värderingar och perspektiv som jag vill få med i konsten. Det är ju personligt, och det personliga är politiskt, så det blir ju politik av det. 

Sånt kan betyda någonting. Att få läsa en bok där huvudkaraktären har samma hudfärg och få porträttera någonting som är vardagligt.
I över sex år har Hanna Böhm frilansat som serietecknare och illustratör.

Hur ser du på skapande och ditt skapande i relation till aktivism eller påverkansarbete?
– Ett tag var jag inne på att jag skulle bli skribent och skriva svåra texter men det känns som att illustration, och kanske särskilt serier, kan göra samma sak men på ett sätt inte bara är roligare utan också mer tillgängligt. Konsten börjar ju bli lättare att konsumera; en måste inte vara på ett galleri och ha en utställning utan det finns sociala medier.

– Ibland kan jag vara väldigt emot det [konst som aktivism] för det är inte alltid som jag ritar något med målet att det här är en aktion och ett ställningstagande. Folk kan kommentera hur jag ritar kroppar och säga ”de är inte normsmala” eller “normsnygga” eller “de har hår på benen”, och jag tänker “jaha?”.

– Det är inspirerande men ibland är det också frustrerande att automatiskt hamna i det facket att det jag gör är aktivistiskt när det egentligen är bara att jag ritar sånt som är gött och drömbilder ur min vardag.

Det är intressant att du ritar något som är från din vardag, men att folk ser det som ett stort ställningstagande bara för att det är kroppar som inte är vita, som inte rakar benen – och så är det queert. Då ser folk det som att du ansträngt dig, och det kanske du har, men det kanske också bara är så livet är för vissa?
Ja, men exakt. Jag tycker det känns kul, viktigt och inspirerande att ha växt lite grann och fått göra saker som gör skillnad. Som med barnböckerna, att sånt kan betyda någonting. Att få läsa en bok där huvudkaraktären har samma hudfärg och få porträttera någonting som är vardagligt.

Det är så otroligt viktigt att synliggöra barnfattigdom och att motarbeta det så klart, men det är också viktigt att bara prata rakt ut om det och den stigmatisering som finns.
"Det blev typ 25 tusen insamlat totalt, för en idé som föddes på min lilla tecknarkammare."

Förutom att ha med sina verk i tidningar och böcker så använder Hanna också sitt konstnärskap för att engagera andra i viktiga frågor. Under våren 2020, strax efter coronapandemin bröt ut, började hon samla in pengar för barnrättsorganisationen Majblomman.
– På grund av pandemin har Majblomman fått lägga om sin verksamhet. Inga barn går ut och säljer Majblommor längre utan en får starta insamlingar online.

Det var precis det Hanna gjorde. Hennes insamling gick ut på att folk kunde donera en valfri slant till Majblomman och få ett ritat porträtt.
– Som illustratör så får en ju ofta ”kan du inte rita mig”-frågan, så jag vet ju att folk alltid vill ha ett porträtt – oavsett om det blir bra eller inte. Jag tror folk gillar det här med två flugor i en smäll; att göra något fint men också få något.

Det är inte första gången Hanna använder pennan för att hjälpa till.
– Jag har gjort en liknande grej för tidskriften Bang när de hade en stor kampanj för att de behövde säkra finansiering. Då fick folk också visa en bild på swish-betalningen och så ritade jag ett porträtt som tack. Det gick bra och blev ganska stort.

Insamlingen för Majblomman blev också en framgång, även om det var en blygsam start.
– Jag trodde typ inte att folk skulle vara taggade för det gick lite segt första dagen, men sen så fort porträtten blev klara så delade ju folk vidare och skrev ”kolla vad jag fick, wow!”.

Det var på sociala medier som insamlingen startades och spred sig.
– Det mesta hände på Twitter, det var där jag började. Sen så gjorde jag det på Instagram också och sen hittade själva Majblomman-kontot det och tyckte det var jättefint och delade vidare.

Inom en månad lyckades Hanna, med ett halvt skissblock fyllt av 175 olika porträtt, samla in 25 000 kronor till Majblommans verksamhet.
– Det blev en jättefin respons. Folk var väldigt tacksamma och hade det som profilbild på Twitter och Facebook och sånt där, det var väldigt fint. Folk kunde också från ingenstans, till och med på plattformar där jag inte delat någonting än, höra av sig och säga ”hej, jag hörde från en kompis...”. 

Hannas diplom från Majblomman för hennes insamling.

För hennes porträtt-kampanj gav Majblomman henne ett diplom med en hundra år gammal majblomma på. Majblommans organisation har också en personlig betydelse för Hanna, som själv sålde majblommor när hon var yngre.
– Jag tycker väldigt mycket om Majblomman och det de gör. Jag tycker det är så otroligt viktigt att synliggöra barnfattigdom och att motarbeta det så klart, men det är också viktigt att bara prata rakt ut om det och den stigmatisering som finns.

– De visar ofta på Instagram ansökningar de fått där folk får förklara vad de behöver pengarna till och det är många som säger ”på grund av corona har jag blivit av med jobbet” eller ”mina barn måste ta sig till skolan på ett säkert sätt så jag måste köpa en cykel”. Såna saker som är självklart för andra men inte för alla. Det är viktigt, det slutar aldrig vara viktigt.

Även om Majblomman inte fick in lika mycket pengar som de i vanliga fall får, så märkte Hanna att trots pandemin så ville folk ändå hjälpa till så gott de kunde.
– Det här var i början av pandemin när det fanns väldigt mycket goodwill hos folk och en ville hjälpa till att göra skyddsvisir och det var många som slöt upp och handlade åt varandra. Det var fint att kunna ta tillvara på den välviljan och känna att en bidrar på något sätt. Jag tror jag blev väldigt träffad av tanken att pandemin kan påverka en sån sak också, att till och med välgörenheten sätts på paus.

Var det givet för dig att det var just en insamling och porträtt du skulle göra?
– Jag såg det här med digital insamling som en fin grej och jag vet att jag har en plattform och tänkte att jag skulle kunna publicera typ ”Hannas insamling” och det skulle kunna ge någonting.

Är det så att du är större än du tror?
– Så ödmjukt! Ja, men det var det jag kunde se som något jag kan erbjuda som inte kostar mig för mycket. Eller jo, tid, men det är inte dyrt på det sättet. Jag satt ändå bara hemma.

– Ibland kan en sätta donationsmål: ”Skänk fem kronor så får du det här eller tio kronor så får du det här”, men en vill ju inte att folk ska känna att det är skämmigt att inte kunna skänka 50 spänn, så jag satte inget pris utan sa ”swisha det du kan, om du kan, om det så är fem kronor”. Det var bra för det gjorde att de som kunde skänkte ”mycket”, hur en nu bedömer det, och de som inte kunde ge lika mycket gav ändå någonting.

Du sa att en fick donera vad en ville, men du gjorde 175 teckningar och fick ihop 25 000 kronor. Det är ju mer än tio kronor per teckning, men hur var responsen för Majblomme-porträtten i övrigt?
– Det trillade väl in några följare. Nu vet jag inte om jag kan bedöma vad som är mycket men det landade kanske på en hundring per blomma. Jag tror att vissa ändå var noga och tänkte ”det är ju din tid som går åt det här, klart att det ska kosta, även om inte pengarna går till dig." Många verkade se det för vad det var och vad en fick.

En fördel med en sån här grej är ju också att varje krona spelar roll. Hade du fått in 100 spänn så hade det varit 100 spänn som inte kommit in annars.
"Jag kan prata om mer än normkritiska perspektiv i konst. Låt dig själv också göra saker för att det är kul – och våga äga dina titlar!"

Tror du den dubbelheten är en framgångsfaktor? Att jag får göra något bra men att jag också får någonting för det? Det har ju funnits andra sådana insamlingar som Auction for Lebanon. Att jag kanske betalar “överpris” för någonting för att pengarna ändå går till en bra sak. Är det något en kan lära sig av framöver?
– Ja, men absolut, det kostade ju väldigt lite för mig. Auction for Lebanon är också ett bra exempel. Jag tycker inte det är fel att en vill ha någonting. Självklart kan en prata gott om att en ska drivas av att göra bra saker för sakens skull, men vill en få genomslag vill en kunna ge någonting också, rent krasst. Då kändes det här schysst mot alla inblandade. Folk fick ett porträtt som inte hade funnits utan deras donation. Det finns absolut en framgångsfaktor [i konceptet] och kanske nåt att tänka på inför framtiden.

Den största utmaningen för insamlingen var, som det ofta är med ideellt engagemang, tid och press.
– Ibland var jag lite orolig för hur mycket tid det skulle ta, inte för min skull – klassiskt. Utan för att jag tänkte ”vad jobbigt det är att folk får vänta”. Men sen tänkte jag att det signalerar någonting att det tar lång tid, för att jag har trettio andra före. Det ska ju folk se som en bra sak. Jag försökte tänka så, och folk var väldigt tålmodiga.

Det är så ofta som en sitter och tänker ”här sitter väl jag och klottrar lite bara” men för någon annan så är det väldigt fint.
"Det är skönt att möjliggöra för folk att vara bjussiga. Att göra det lätt, att göra det värt."

Att Hanna hade gjort en insamling tidigare var i tankarna först ett hinder.
– Det var en väldigt lång startsträcka från det att jag fick idén och att jag la upp det, för jag tänkte ”tänk om folk inte vill”. Jag tänkte också att det kanske inte blir lika bra som förra gången, för porträtten för Bang var lite mer detaljerade och snygga och jag visste från start att här kommer jag inte göra så mycket mer tidsmässigt.

En stor lärdom som Hanna tar med sig är just det med tid, och att inte sätta för mycket press på sig själv gällande resultat.
– Mitt tips är att tänka efter noga och se över om du har tid till saker, men tveka inte – det finns folk som tycker saker du gör är bra. En fördel med en sån här grej är ju också att varje krona spelar roll. Har du fått in 100 spänn så är det 100 spänn som inte kommit in annars. Det kan finnas något skönt i att det inte finns ett specifikt mål, oavsett vad så vinner man. Det var ändå en tröst. Jag var impad redan när jag hade fått ihop en tusenlapp – det måste inte vara en succé hela tiden.

En annan lärdom är att lita på det en gör och att det finns folk som kommer att uppskatta det.
– Det var väldigt fint att många slöt upp och sa ”åh, jättevackra porträtt!”. Det var också ett bra tillfälle att få träna på att rita ansikten, jag gillar att rita av folk. Men jag fick också rita många djur och bebisar, det var jättegulligt.

– Det var väldigt många som ville köpa porträtt och ge till någon annan, det tyckte jag var jättefint. Att det inte var som jag trodde, att folk bara ville bli avritade själva, utan att det var presenter. Allt som allt tog det ändå inte så mycket tid av mig och det blev ändå väldigt bra, så det känns skönt inför framtiden.

Ta tillvara på din unika kunskap och ditt perspektiv. Du har lika mycket rätt att göra det här som någon annan.
"Kom ihåg att du är mer än din identitet."

Hade du några förebilder när du gick in i det här?
– Jag hänger ju mycket på Twitter och i konstkretsar på olika plattformar, och då har jag sett liknande initiativ. Nu hände det ju efter Majblomman men vid tillfällen som Black Lives Matter-donationer när många i somras ville veta konkret var en kunde ge pengar någonstans och åter igen, få någonting fint för att en gör någonting fint. Så då såg jag väldigt många som gjorde samma sak typ fast ännu mer satsigt. Men jag har sett andra göra liknande grejer innan också.

Vad har du för tips till andra unga kvinnor som vill skapa förändring i samhället?
Ta tillvara på din unika kunskap och ditt perspektiv. Du har lika mycket rätt att göra det här som någon annan. Det finns så många otroligt mediokra människor där ute, särskilt snubbar, som gör otroligt lite men ändå får så otroligt mycket. “Carry yourself with the confidence of a mediocre white man."

– Det är fler och fler som får ge sina perspektiv på saker, särskilt i kulturvärlden, så den börjar öppnas upp lite grann. Men låt inte dig själv vara en token! Kom ihåg att du är mer än din identitet.

Ja, att en är sin identitet men en är också mer än så. En är också en människa och inte bara en samling av olika positioner inom maktstrukturer.
– Det hjälper mycket att kunna se igenom det. Jag ska väl också kunna prata om min bästa serie utan att den ska ha starka svarta karaktärer. Visst, det finns ett behov av det men jag kan annat också. Jag kan prata om mer än normkritiska perspektiv i konst. Låt dig själv också göra saker för att det är kul – och våga äga dina titlar!

– Det är mitt standard tips, att inte tänka ”jag måste ha gjort det här x antal gånger för att få kalla mig det här”. Shit, det finns många påhittade titlar. Om du har ritat en serie så är du serietecknare – BOOM. Om du illustrerat är du illustratör – BOOM – äg det.

Härnäst satsar Hanna på att ta an fler konstprojekt, speciellt för barn.
– Jag hade planer på att starta ett företag men sen kom corona, men jag har några roliga projekt på gång. Jag har många idéer som jag försöker hitta tid att köra ut.

Att konst ska vara tillgängligt fortsätter att vara viktigt för Hanna.
– Jag tycker saker ska vara gratis och jag tycker om att kunna ge saker gratis också. Visst, konst är mer tillgängligt men det kan fortfarande vara dyrt ibland. Det är fortfarande mitt jobb, men de gånger jag kan göra saker för andra människor gratis så gör jag det gärna. Särskilt när det har att göra med barn och barnfamiljer. Det märks vad mitt lilla hjärta ömmar för – att kidsen ska ha det fint.

Följ Hanna på Instagram @bohmillustration och @afromumin!