Olivia Skoglund

Beräknad lästid: 10 minuter

— Jag gör serier om trans och trams. Den sägningen är nog inte min från början, men jag tänker att jag ska upprepa den tillräckligt mycket att den ska bli det, haha. 

Olivia Skoglund är född och uppvuxen i Gävle, men bor nu i Malmö sedan några år tillbaka. Hon jobbar som serietecknare och illustratör, med verk som synts i tidningar som Ottar, ETC, Bang och den svenska serietidningen Galago.
— Jag bestämde mig för att bli serietecknare när jag var pytteliten. Då ville jag rita manga, som är en japansk serieform. Det här var lagom till manga-boomen i Sverige, det var väldigt stort då.

Olivia bestämmer att hon ska rita manga och väljer det estetiska programmet på gymnasiet. Men hon ritar inte en enda seriesida under sina tre år där.
— Mangaformatet var otroligt petigt, allt skulle vara väldigt snyggt och prydligt. Det gick inte alls för mig, det kändes som att det inte alls blev bra. Så jag gav upp på det.

Efter studenten flyttar hon hemifrån, bor ett tag i Värmland för att gå en kort tecknarkurs som inte är särskilt givande. Hon börjar läsa den svenska serietidningen Galago och upptäcker alternativserier. Då lossnar det.
— Jag började rita dagboksserier om hur jag mådde och om min identitet. Det här var i samma veva som jag kom ut som trans, så serietecknandet och att komma ut kom lite hand i hand. Jag ritade om hur jag kände, mitt i allt det.

Jag blev seriös i mitt skapande när jag såg att det inte fanns så många trans-serieskapare.

Olivia söker in till Serieskolan i Malmö, där “typ alla serietecknare har gått”, enligt henne själv. Hon flyttar till staden och läser strökurser i väntan på besked på sin ansökan. På tredje försöker kommer hon in.
— Jag gick där i två år och växte mycket, fick mycket stöd av lärare och andra studenter. Kort efter det debuterade jag med mitt allra första seriealbum “Nästan i mål!".

Handlingen i “Nästan i mål!” bygger på ett samtal som Olivia håller med sin psykolog under sin transutredning. Hennes seriefigur ligger i psykolog-soffan och berättar om uppväxten, könsnormer och hur vardagen för en transkvinna i Sverige kan se ut. En vardag som hon sällan såg skildrad i den svenska serievärlden.
— Jag blev seriös i mitt skapande när jag såg att det inte fanns så många trans-serieskapare. Åtminstone bland de jag kände till, som alla var killar och lyfte det transmaskulina perspektivet. De har såklart rätt i att berätta om det, men jag kände att jag också ville ha in transtjej-perspektivet. Ur den känslan föddes min bok.

Folk är nog lite mer villiga att ta till sig om de får skratta lite.

Vad gör serier till ett bra format för folkbildning?
— Det är väldigt lätt att ta till sig och att producera. En behöver bara papper och penna, i princip. Så det är lättillgängligt. Sen finns det tyvärr väldigt få publiceringsplattformar i Sverige, men tack vare internet så är det lättare att publicera saker, skapa sin egen plattform och bidra till andras plattformar på ett sätt som inte gick förr. 

— Målet med mina serier var på ett sätt att blanda folkbildning och humor, och där passar serier väldigt bra för båda grejerna. Folk är nog lite mer villiga att ta till sig om de får skratta lite. Att skämta och vara rolig öppnar upp deras sinnen mer, jämfört med om man bara håller en föreläsning eller så. 

Folkbildning och dagboksserier gör sig väldigt bra i Sverige, förklarar Olivia. Realism och självbiografier går hem hos de svenska konsumenterna, och det gäller också serier. Den svenska serietraditionen går långt tillbaka och när Olivia ger sig in i serietecknar-kretsarna tar det inte lång tid att märka att det krockar när generationerna möts.
— Det är väldigt uppdelat mellan generationerna; bland de äldre är det väldigt mansfokuserad och gubbigt, och bland de yngre finns många tjejer vilket är fett. Det är en skarp splittring mellan unga och gamla skapare, och i överlag väldigt vitt. Visst, det går framåt och fler perspektiv lyfts men det finns alltid rum för förbättring.

Det är fortfarande viktigt att ta in olika personers perspektiv på samma ämne, jag kan inte vara den enda som tecknar om det här.

Olivia trycker på vikten att ge utrymme för flera perspektiv, och är uppmärksam på sin egen roll i det.
— När det är en sån liten marknad blir en också rädd för att bli typecastad; att en låser sig in i en roll bara. Jag vill inte fastna i fällan att jag bara måste göra serier om trans i resten av min karriär. Jag vill kunna göra annat också. Man vill inte heller att folk ska säga “vi behöver inga fler som berättar om det här för Olivia gör ju redan det”. Det är fortfarande viktigt att ta in olika personers perspektiv på samma ämne, jag kan inte bara vara den enda som tecknar om det här.

Hur känns det att ha det ansvaret?
— Det kan definitivt kännas övermäktigt, på ett sätt. Jag tänker på det när jag har haft bibliotekssamtal, när jag fått prata om boken men också om serier i allmänhet. Då händer det att folk kommer fram efteråt och säger “det var så spännande, det var så mycket jag inte hade tänkt på”. Och då blir det som att jag har utbildat de här personerna, då blir det lite läskigt om en har fel.

— Just till min bok är det ju mest mina egna erfarenheter, sånt kan en ju bara återberätta. Men det är en serie jag gjort, en ren info-serie, som handlar om hur processen för könskorrigerande operationer går till. Den tog längst tid att göra för att jag verkligen tog tiden att sitta på läkarsidor och ville få det rätt, jag ville inte skapa några missförstånd. Det är klart att det är läskigt med ansvar när en ska vara informerande, men samtidigt är det en skön känsla att veta att en har utbildat folk. Att de är villiga att lyssna och ta till sig på ett sätt en kanske inte hade gjort innan.

Har du fått något stöd i ditt arbete?
— När jag började skicka in saker till Galago fick jag mycket stöd från Rojin Pertow som är chefredaktör för tidningen. När jag skickade in första serien gick jag andra året på Serieskolan och då behövde en ha en mentor utanför skolan som inte är lärare, för att en ska få en fot in i serievärlden.

Olivia frågar Rojin Pertow, då nybliven chefredaktör för tidningen, och minns den första kontakten.
— Jag mejlade henne några seriestrippar och skrev “hej här är lite serier jag gjort nu, du får gärna ge feedback och om det finns plats i tidningen vore det kul men jag fattar ju om det är fullt…” Verkligen ett sånt där snällmejl. Och så fick jag tillbaka ett mejl med bara en rad: “Vi gör plats, punkt.” 

Jag har fått några meddelanden på Instagram från folk som börjat prenumerera på Galago för att jag är med. Eller för att de uppskattar att det blir mer hbtq-content.

Under arbetet med Olivias seriealbum fanns Galagos förläggare, serietecknaren Sofia Olsson, också på plats som stöd.
— Sofia hjälpte mig under hela bokprocessen, hon var ett svinbra stöd men också väldigt bra på att ge rimlig kritik. Att säga “det här borde förbättras” men på ett snällt sätt, inte typ “det här är skit”. De var båda väldigt engagerade i projektet, och det kändes bra.

Har du några andra förebilder i serievärlden?
— Jag hatar att få den frågan, för typ alla mina favorit-serieskapare är män…

Det är okej!
— Svenska Nanna Johansson är kul! Jag är avis på hennes nivå att göra trams, det är så drömmigt att göra trams. Men jag gillar mest självbiografiska serieskapare. Jag gillar Mats Jonsson mycket också. Sen har jag många favoriter bland de amerikanska serieskaparna. Jeff Lehmire tycker jag mycket om, han gör vardagsrealistiska serier som är en blandning av självbiografi och fiktion. Han gör andra grejer också men det är hans självbiografiska serier som är de bra grejerna – the good shit. Jag gillar väl andra självbiografiska serietecknare bara för att se hur de skriver om sig själva.

Vilka plattformar har varit till hjälp för ditt serieskapande?
— I mitt fall så har nog min största plattform varit Galago, mitt förlag som ger ut sin tidning sex nummer om året. Jag har turen att de tycker om det jag gör och att jag får vara med i nästan varje nummer. Då når det ju ut till serieläsare. Jag har fått några meddelanden på Instagram från folk som börjat prenumerera på tidningen för att jag är med. Eller för att de uppskattar att det blir mer hbtq-content, säger de. Så det är en ju tacksam för.

Vad har du för tips till unga tjejer som vill göra det du gör?
— Jag skulle säga våga vara personlig. För mig har det också varit en liten familje-rebellisk grej. Vi har alltid haft svårt att prata om känslor och svåra saker, särskilt när jag var tonåring. Då blev det en rebellisk grej att nu ska jag fläka ut mig, nu ska jag våga vara personlig, våga prata om grejer med folk jag inte känner så bra. En måste kunna stå för sin egen historia, i alla fall för sig själv – och gör en det blir det lite mindre läskigt att prata med andra.

En måste kunna stå för sin egen historia, i alla fall för sig själv – och gör en det blir det lite mindre läskigt att prata med andra.

Hur ser ditt arbete ut framöver?
— Jag har filat lite på ett barnboksmanus sen förra sommaren. Har försökt studsa runt det lite men inte fått någon feedback än, så det är lite lagt på is medan jag ritar på mina serier. Där har jag ett serieprojekt inspirerat av tv-serien "L Word". Och lite andra idéer till nästa seriealbum också. Jag vet ju vad jag vill att den ska handla om men det är mycket arbete som väntar. Nästa bok kommer kännas ännu läskigare att göra, jag tänker att jag ska fläka ut mitt liv som tonåring väldigt mycket.

Kan en få ett litet smakprov?
— Den kommer behandla min tonårstid, när jag var konventare. Jag vill verkligen göra en serie om att vara en nörd, typ, så det känns rätt. Den kommer handla om det men också gå in på trans-temat. Om att vara i en väldigt homosocial och grabbig miljö, och försöka passa in i det på olika sätt. Hur jag sen försökt gå ifrån det och hitta någon slags gemenskap – först bland andra tjejer och sen i queer-sfären. Så det blir lite mer av en resa, en sån här zero to hero-resa. Från nörd till queeraktivist, typ.

Följ Olivia på Instagram @oliviaskoglund.serier!